TeamGW

När jag var liten och nästan fram till nu så har jag alltid gått runt och trott att så fort man bråkar med någon, sätter ner foten om något så skulle personen bara vända på klacken och gå, ut ur mitt liv. 

Jag hatar avsked, jag hatar att säga hejdå till någon och veta att det kommer ta lång tid innan vi kommer ses igen. 

Så detta har resulterat i att jag alltid varit otroligt konflikträdd. 

Jag har svalt så mycket skit i mina dar för att jag inte vill riskera att tappa personer i min närhet, skit som ingen ska svälja och acceptera. Men jag har gjort det år efter år. 

 

Så har jag vuxit upp, mognat och börjar äntligen inse att så gör inte folk, man lämnar inte en vänskap bara för att man blir lite kränkt. Så jag har vågat mer och mer sätta ner foten, inte sätta alla andra först hela tiden utan ta hänsyn till mig själv. Jag har även insett att det är okej att göra misstag och fel för vänskaper tål det, det är så den växer och blir starkare. Det måste helt enkelt finna en balans mellan att ta och ge!

 

Men nu har mina värderingar ännu en gång slagits omkull!

På mindre än ett 3 månader har inte en utan TVÅ viktiga personer vandrat ut ur mitt liv. Jag kan erkänna att jag gjort fel, men jag skulle aldrig göra något som medvetet skulle skada någon! Jag har gjort det som jag i stunden trott/känt varit rätt. 

 

Jag känner mig matt och trött, när man äntligen efter 23 år börjar hitta sig själv - vet sina värderingar och principer, börjar lita på sin omgivning så ska alla helt plötsligt få kriser i sina liv och gå bananas på alla som står dem nära. 

 

Ja jag vet att jag har en del som jag måste jobba på, men att vända ryggen till en lång och nära relation för att jag gjort ett misstag eller som i det andra fallet prioriterat mig själv för en gång skull suger rent ut sagt.